Cynism & spariver
Jag har en vän, inte en av de här jättenära, utan en som jag bara träffar på ibland på stan, pratar med, har väldigt trevligt med, skiljs åt och inte ser igen förens nästa gång.
Eller så har det varit. Nu händer det att jag tycker mig skymta henne och hinner bli så där glad en halv sekund innan jag kommer på att det kan faktiskt inte vara hon.
Det vore rent fånigt att påstå att det skulle bero på den där trafikolyckan, hon blev visserligen påkörd, men inte skadad. Ändå var det långt ifrån självklart att min vän skulle få fortsätta sitt liv som förut. Göra normala saker som att åka ner på stan för att titta i affärer, ta en fika och träffa folk. Hon är nämligen rullstolsburen och beroende av sin elscooter för att ta sig fram mer än några enstaka meter.
Hon klarade krocken utan en skråma, men scootern fick skrotas, och med den rätten till ett självständigt liv. Eller nej egentligen inte.. det är så lätt att skylla på ett olycksfall, när det egentligen handlar om ett medvetet beslut.
I landstinget Östergötland har man nämligen bestämt att den som kan gå några steg själv ska få köpa sina hjälpmedel själva. Om hjälpmedlen finns att köpa till en "rimlig kostnad" slänger man först ur sig lite svepande och exemplifierar med kryckor (ca 150kr) & rollatorer (ca 2500kr). Sen när man utformar detaljerna, då passar man på att lägga till "elrullstolar av scootermodell" till de där hjälpmedlen som ska bekostas av den enskilda. Och plötsligt har den "rimliga kostnaden" lite mer än tiodubblats och uppgår till 35 000kr. De som redan har fått hjälpmedel utskrivna har fått behålla dem. Men istället för att underhålla och reparera när det har behövts så har man skrotat dem. Inte särskilt klok användning av samhällets resurser om du frågar mig. Behov ska istället tillgodoses med färdtjänst och ledsagare, som bekostas av kommunerna istället för landstingen. Det kallas för en besparing.
Och livskvaliteten sjunker som en gråsten.
För min vän ordnar det sig. Inte för att landstinget kommit på bättre tankar, utan för att hon har vänner som startat en insamling och skramlat ihop pengarna. Snart kommer hon att kunna komma ut igen. Det är fantastiskt! Men en bismak dröjer sig kvar, en besvikelse över samhälle där det inte är en självklar rättighet. Många som skulle behöva blir utan. För det här handlar inte om att min vän var med om en trafikolycka, det handlar om att landstinget beslutat sig för en cynisk regeländring som gör att människor inte får tillgång till de hjälpmedel som finns och som är förutsättningen för ett självständigt liv.
Eller så har det varit. Nu händer det att jag tycker mig skymta henne och hinner bli så där glad en halv sekund innan jag kommer på att det kan faktiskt inte vara hon.
Det vore rent fånigt att påstå att det skulle bero på den där trafikolyckan, hon blev visserligen påkörd, men inte skadad. Ändå var det långt ifrån självklart att min vän skulle få fortsätta sitt liv som förut. Göra normala saker som att åka ner på stan för att titta i affärer, ta en fika och träffa folk. Hon är nämligen rullstolsburen och beroende av sin elscooter för att ta sig fram mer än några enstaka meter.
Hon klarade krocken utan en skråma, men scootern fick skrotas, och med den rätten till ett självständigt liv. Eller nej egentligen inte.. det är så lätt att skylla på ett olycksfall, när det egentligen handlar om ett medvetet beslut.
I landstinget Östergötland har man nämligen bestämt att den som kan gå några steg själv ska få köpa sina hjälpmedel själva. Om hjälpmedlen finns att köpa till en "rimlig kostnad" slänger man först ur sig lite svepande och exemplifierar med kryckor (ca 150kr) & rollatorer (ca 2500kr). Sen när man utformar detaljerna, då passar man på att lägga till "elrullstolar av scootermodell" till de där hjälpmedlen som ska bekostas av den enskilda. Och plötsligt har den "rimliga kostnaden" lite mer än tiodubblats och uppgår till 35 000kr. De som redan har fått hjälpmedel utskrivna har fått behålla dem. Men istället för att underhålla och reparera när det har behövts så har man skrotat dem. Inte särskilt klok användning av samhällets resurser om du frågar mig. Behov ska istället tillgodoses med färdtjänst och ledsagare, som bekostas av kommunerna istället för landstingen. Det kallas för en besparing.
Och livskvaliteten sjunker som en gråsten.
För min vän ordnar det sig. Inte för att landstinget kommit på bättre tankar, utan för att hon har vänner som startat en insamling och skramlat ihop pengarna. Snart kommer hon att kunna komma ut igen. Det är fantastiskt! Men en bismak dröjer sig kvar, en besvikelse över samhälle där det inte är en självklar rättighet. Många som skulle behöva blir utan. För det här handlar inte om att min vän var med om en trafikolycka, det handlar om att landstinget beslutat sig för en cynisk regeländring som gör att människor inte får tillgång till de hjälpmedel som finns och som är förutsättningen för ett självständigt liv.
